En dröm

Hade en ganska obskyr dröm inatt, med ett tillhörande obskyrt uppvaknande. Har inte spelat Broder Daniel i stereon på ganska länge nu, inte heller ägnat några medvetna tankar åt dem. Inte sedan jag broderade på ett fint BD-märke på min jeansväst för några månader sedan, då jag i samma veva lyssnade igenom hela BD Forever igen för första gången på säkerligen ett par år. Hur som helst, drömmen gick i vilket fall ut på att jag befann mig på en BD-spelning under någon stor bro nånstans. Framför bandet trängdes en folkmassa som säkerligen hade gjort även arrangörerna av Woodstock-festivalen avundsjuka. Folk trängdes överallt. Det fanns en väldigt sorgfylld atmosfär över drömmen som utan tvekan hade gjort verkligheten rättvisa i sammanhanget. Det var som om allt hände igen, som om man stod framme vid scenkanten och såg Henrik Berggren peka och snegla ner på publiken och man ville att någon skulle lägga märke till en i det ögonblicket. Drömmen var väldigt kort om än intensiv. När jag vaknade igen infann sig den där känslan där man ännu inte riktigt kan avgöra om det hade hänt på riktigt eller om det bara vara en dröm. Ni känner väl igen den? Men med blott en sekunds betänketid kunde jag konstatera att jag hade drömt alltihopa, men att det fanns något familjärt över det hela. Anspelade drömmen på en självupplevd konsert från förr? Jag ville mitt i natten gå upp och googla "Broder Daniel-spelningar" för att försöka få fram en lista på tänkbara träffar. Men jag lyckades somna om ganska fort istället, vilket ledde till att jag först nu, ungefär 24 timmar senare kan leka detektiv i ämnet.

Det dröjer inte länge innan jag springer på ett videoklipp från spelningen på Bananpiren under Göteborgskalaset 2005. Hur hade jag lyckats radera denna helt från minnesbanken? Det var ju väldigt uppenbart, att bron i drömmen givetvis var Göta älvbron. Spelningen där vid som var tänkt att bli bandets sista. Som jag hade sån ångest över att jag missade. Var det därför jag lyckades drömma om den 8 år senare? Spelningen som aldrig fick bli den sista på grund av Anders tragiska bortgång och den efterföljande, legendariska Way Out West-spelningen 2008. Som jag däremot fick beskåda på plats, tillsammans med en speciell vän. En magisk afton och en värdig hyllning till bandets förlorade medlem. Vila i frid Anders!

Om vi återgår till nutid, och onsdagen den 3 juli 2013, denna stund - en bit in på min första semestervecka. Så kan vi konstatera att något skedde ikväll, ett avstamp. Vi kan kalla det en reinkarnation. En BD-reinkarnation. Jag söker mig vidare efter Bananpiren-klippet  på webben med Broder Daniel inristat i pannlampan denna sena sommarnatt och kommer över Hultsfreds-spelningen 2001, bästa ZTV-intervjun med underbart dryga Henrik och Håkan, musikvideon till I'll be gone.  Och samtidigt som dessa rörliga bilder spelas upp på min 24"-monitor från HP så vill liksom minnen från dessa tider sakta men säkert leta sig tillbaks. Personer som kan förknippas med samma tidsrymd, tankar som kändes på pojkrummet -97 och den där förbannade jävla BD-konserten det efterföljande året. Får återkomma till den.

Det dröjer inte länge innan jag känner att nu vill jag inte glömma bort Broder Daniel igen, det är en alldeles för dyrbar och kär gammal vän för att läggas på en smutsig begagnathylla i en bortglömd replokal nånstans. För att undgå detta öde valde jag därför att starta den här bloggen. Vad jag skall fylla den med har jag inte den blekaste aningen om, men jag vet med säkerhet att det uppenbarligen kommer att vara förknippat med Broder Daniel. Kanske min historia om mitt förhållande med Broder Daniel som tog sin början någon gång 1997 eller så, när min gode vän Kristoffer i baksätet på sina föräldrars bil ville visa upp ett nytt band han upptäckt. Det var Broder Daniels självbetitlade album på en bärbar cd-spelare med en såndär fräck förgrenarmojäng inkopplad, som gjorde att två par hörlurar kunde vara inkopplade samtidigt så att vi båda fick lyssna. Det var så min bergochdalbansresa med Broder Daniel tog sin början.

Jag får lov att återkomma till den och mycket annat en annan gång, nu skall jag förpassa mig till sängen och eventuellt fortsätta den där konserten i drömmarnas värld. Jag fick ju aldrig höra No Time For Us avsluta spelningen akustiskt igår natt...

//Per